Får man vara lite politiskt inkorrekt i det här samhället?

Det har varit på gång länge men nu sätter jag planerna i verket och slutar skriva här. Reaktionerna jag fick på det senaste kåserande inlägget från bibblan var droppen. När folk inte inser att jag skämtar och överdriver så tappar jag lusten att försöka roa andra. När någon dessutom i en "anonym" kommentar föreslår att jag censurerar mig själv undrar jag vad som är meningen med att blogga överhuvudtaget. Jag är inte ensam om att raljera. Tänk Conan Bibliotekarien, Calliope, Konsumbloggen

Nej, jag föraktar inte andra människor för att de inte "är lika begåvade och intellektuella" (tack, förresten) som jag, men jag tycker faktiskt att man är en liten aning trög om man inte vet vad bokstavsordning är (vi har ju alla gått nio år i skolan), och att man är otrevlig om man säger "psst! Du!" för att påkalla personalens uppmärksamhet. Och ja, jag ogillar i högsta grad värderelativism, dåliga böcker (för de finns faktiskt) och fildelning. Jag är helt enkelt inte särskilt politiskt korrekt.

Alla irriterar sig på andra ibland men det är tydligen något alldeles fruktansvärt att säga det. Själv tycker jag nog att det är värre att hyckla med det.

Hur som helst. Jag dyker förmodligen upp någon annanstans. You'll know me by my elaka attityd och elitistiska hållning. (Det där sista var förresten menat att vara lite lustigt.)

Och sluta aldrig någonsin att läsa.

Paul Auster är tillbaka i mitt liv

Det var ett tag sedan jag läste Paul Auster, men Mannen i mörkret har jag velat läsa ända sedan jag läste om den. En äldre mans tankar om natten - det är något som intresserar den här läsaren (vad säger det om mig...?). Ad rem: romanen har flera parallella berättelser som flätas ihop på ett rätt ovanligt sätt. Det är den äldre mannen August Brill, hans funderingar om sitt eget och sin dotters och dotterdotters liv, och vad han berättar om sig och sin hustrus liv tillsammans, för dotterdottern när de samtalar om natten. Vidare följer man den historia han fantiserar ihop när han ligger sömnlös, där det finns ett alternativt USA som ligger i krig med sig självt. Stater bryter sig ur unionen och krigar mot varandra och den fiktiva huvudpersonen (i Brills huvud), Brick, får i uppdrag att skjuta ihjäl den som skapat honom och inbördeskriget, alltså August Brill. Det är underbart meta och tillkrånglat och man kastas fram och tillbaka mellan det verkliga (Brills verklighet) och det ihopfantiserade (Brills nattberättelse).

Paus Auster har ett mycket speciellt sätt att skildra människor och människors ofta, åtminstone i den austerska världen, häpnadsväckande livshistorier som tar andan ur en och griper tag som få andra författare gör. Han är en makalös berättare. Och det som jag ibland retat mig på i hans romaner: att han har en tendens att beskriva kvinnor på ett ganska ytligt sätt trots att det handlar om djupa emotioner (till exempel att hon är fantastiskt vacker och har läppar och händer som ser ut si eller så, men aldrig att man får veta något om hur hon är), har ersatts av en mer heltäckande beskrivning. August Brills första - och sista - hustru och mormor till Brills barnbarn, ägnas en fin beskrivning, inte enbart positiv, i boken. Jag gillar Austers utveckling. Och jag gillar verkligen Mannen i mörkret. Det är omväxlande, rolig, rörande och, tja - bra.

Brill minns hur hans hustru suttit vid pianot och tagit deras dotter i famn.

"...en minnesbild från ett avlägset förflutet, kanske verklig, kanske hopfantiserad, det är knappt att jag kan avgöra skillnaden längre. Det verkliga och det hopfantiserade är ett och detsamma. Tankar är verkliga, även tankar på overkliga ting. Osynliga stjärnor, osynlig himmel. Ljudet av min andning, ljudet av Katyas [barnbarnets] andning. Kvällsböner, barndomens ritualer, barndomens tyngdkraft. Om jag skulle dö innan jag vaknar. Så fort allting går. Igår ett barn, idag en gammal man, och däremellan - hur många hjärtslag, hur många andetag, hur många ord uttalade och lyssnade till? Rör vid mig, någon. Lägg din hand mot mitt ansikte och tala med mig ..."

Fler pärlor från BBC (och biblioteket)

Ett infall fick mig att låna hem ännu en filmatisering från BBC, baserad på Svindlarens dotter (The way we live now) av Anthony Trollope. Och den är verkligen hur bra som helst. Matthew MacFadyen är superbt osympatisk - han som annars brukar spela sympatiska killar med den äran - och David Suchet (som vi känner som Hercule Poirot) är lika obehaglig. Roligt, välspelat och bra men kanske inte lika rörande och berörande som Dickens är (framför allt i filmatiseringen av Bleak House med Charles Dance och Gillian Anderson från 2005, den överlägset bästa Dickens-produktionen i mina bok (sic!)).
Men varför jämföra? Varför välja? Åk till närmaste välsorterade bibliotek och låna hem både Trollope och Dickens och sjunk ner i engelsk artonhundratal när det är som bäst.

Voff!

Jag började ju följa True Blood för några veckor sedan, en aning motvilligt, men jag blev fascinerad av hur snyggt gjord den var, den coola Södernmiljön och Stephen Moyers fagra anlete. Lite förlägen blev jag ändå när huggtänderna kom fram och de "onda" vampyrerna väste och ledsnade helt gjorde jag när en av huvudpersonerna visade sig kunna förvandlas till hund. Vad blir nästa steg? Varulvar? Shapeshifters à la V? Satyrer och kentaurer? Jag vet inte hur min hjärna resonerar men det verkar som att jag kan acceptera att det skulle finnas vampyrer i världen, men där går gränsen för hur overkligt det kan bli. Jag tycker alltså att en serie som placerar vampyrer i amerikanska Södern är mer trovärdig än när det också finns andra udda varelser i den. I mitt huvud tycks det finnas olika grader av overklighetsupplevelse. Vampyrer passerar men inte hamnbytande hundar... Jag kan inte förklara varför jag känner som jag gör och jag tror inte att jag ska efterforska eller analysera det vidare. Men de två senaste avsnitten av True Blood har jag skippat utan problem. Igår gick vad jag förstår säsongens sista program så anhängarna får vänta till våren - såvida de inte får dvd-boxen i julklapp.

Själv funderar jag på var Svt gjorde av andra säsongen av Big Love.

Att läsa Proust är slöseri med tid ...

... anser Germaine Greer i den här roliga artikeln från gårdagens the Guardian . "I'd rather visit a demented relative" skriver hon. Vidare menar hon att de som faktiskt tagit sig tid att läsa hela serien har problem. Allvarliga problem. På något sätt förstår jag vad hon menar. Själv har jag "bara" läst första delen och tyckte i och för sig om den drömska och associativa stämning Proust får fram i Combres-delen, och Swanns frustration i Swanns värld, men den gav mig inte någon mersmak. Och jag är inte den som tänker tvinga mig till att läsa de andra delarna, bara för sakens egen skull; för att kunna säga att jag minsann läst alla delar. Hellre går jag ut och räfsar löv. Eller ännu bättre: läser något annat. Men å andra sidan är jag inte någon frankofil.

Chocolate Library

Något att önska sig i julklapp, kanske? Finnes på Fortnum&Mason.

I väntans tider

Efter att ha avslutat Jessica Kolterjahns briljanta roman Nattfjäril, vilade jag skallen med två Jenny Berthelius-deckare från sjuttiotalet. Jag har inte läst Berthelius sedan jag var fjorton, men hon är lite lagom ruggig och underhållande och skapar en skön stämning av eran under vilken jag var barn/tonåring. Som ett slags modernare Maria Lang, nästan.

Hur som helst, i väntan på att Per Pettersons Jag förbannar tidens flod lämnas tillbaka på bibblan så att jag får den, har jag svårt att koncentrera mig på någon annan bok. Jag småläser ofokuserat i en Daphne du Maurier - som alltid superbra, hon är verkligen en av mina favoriter - och slukar alla Kalle&Hobbe-album jag hittade på biblioteket, men jag klarar absolut inte av att verkligen gå in i något just nu. Jag vill ha Per Petterson! Måtte personen som läser boken inte dra över lånetiden (den ska lämnas på tisdag)... Då blir jag galen av intellektuell rastlöshet.

Nya ruggiga mord

Efter tv-serien Graven som gick för några år sedan fick jag nästan samma känslor för Svt som jag har för BBC. De är fantastiska och kan göra otroligt bra program. Ibland. Graven var en sådan fullträff och idag, ikväll - hurra! - kommer ett slags fristående fortsättning. Samma lysande skådespelare: Kjell Bergqvist, Cecilia Nilsson och framför allt: Göran Ragnerstam. Ragnerstam är förmodligen den mest lysande skådespelare som finns i det här landet och jag blir alltid lika glad att se honom i rutan. Stämningen verkar vara lika svenskt höstlig, ruggig och laddad som i Graven.

Missa inte!

Morden, Svt1 ikväll, kl 21.00

BBC + Dickens = sant

Biblioteket är en riktig guldgruva när det gäller dvd-filmer (och det mesta annat också, naturligtvis). I fredags lånade jag med mig en av de många BBC-filmatiseringarna av Charles Dickens romaner; Our Mutual Friend från 1998, som finns i dvd-hyllan. Och jag satt hela söndageftermiddagen framför burken och glodde och vaknade inte till förrän alla avsnitten var slut, det hade blivit mörkt för länge sedan och plötsligt blivit kväll. Wow så bra! Jag blev nästan tårögd i efterdyningarna av upplevelsen, av att tänka på hur fantastiska BBC, Dickens, England, ja hela det engelska kulturarvet är.



Igår lånade med mig BBC:s inspelning av The Pickwick Papers vilken jag tänkt ägna en stor del av kvällen åt idag. För sysslolösa kvällar under hösten finns exempelvis Nicholas Nickleby (även om jag aldrig kan glömma Royal Shakespeare Companys uppsättning av den med bland andra Roger Rees, som jag såg någon gång i början på åttiotalet på Svt- den var helt magisk!), Great Expectations och Oliver Twist. Lagom före jul tänker jag låna hem A Christmas Carol. Den är alltid lika bra och stämningsskapande.
Rule Britannia! Rule BBC! Rule bibblan!

Massor av Mirren

Helens Mirrens självbiografi är fascinerande läsning. Och det är nästan lika mycket bilder som text, massor av intressanta och vackra bilder. Helen Mirren är en spännande dam och utstrålar ett slags självklar och fullkomligt avspänd sexualitet. Hon är en kvinna som dramatiskt minskar min tänkbara ångest för att bli äldre.

Det är stor skillnad på excentriker och idioter

En del av bibliotekets stambesökare tycks tro att de känner en, bara för att de ser en varje dag. De går till bibblan dagligen, alltså är de kompis med personalen. Jag kan tillägga att det inte är de skarpaste knivarna i lådan som har den inställningen, utan bara de mer udda figurerna. Och de verkar inte alls se något fel i sina gåpåiga kontakttaganden heller, förstår inte att de går över gränsen.

Igår skulle en av dessa, den babbligaste och tråkigaste av dem alla, boka dator. Jag hade inte aning om vad han heter så jag frågade efter hans namn. Med våt hundblick såg han på mig och sa långsamt och förebrående: "kommer du inte ihåg det?" Hur skulle jag komma ihåg det? Från när? Våra heta dejter, eller? Våra fikor på stan, våra nattliga djupa samtal? Jag har visserligen lånat ut böcker till honom ett par gånger, men inte tusan lade jag hans ointressanta namn på minnet. Det är omöjligt att minnas namnen på låntagarna. "Nej", svarade jag så pass kort att vore han en normal människa med normala känselspröt borde han låta bli att försöka småprata med mig resten av sitt liv. Men icke. Han sa sitt namn och sedan mitt. "Jaså, heter du [mitt namn] också?" frågade jag med spelad häpenhet. "Nej, men det gör du", sa han med blank blick som om han försökte äta upp mig. "Det glömmer jag aldrig", lade han till.

AAAAAAARRGGHHHHH!!!!! Jag ville bara skrika, men sa bara "nähä du" och fortsatte med arbetet att larma av cd-böcker. Vad i helvete, liksom! Vad menade han med det? (Jag vill inte veta...) Hur är folk funtade? Han räknas ju säkert ändå till de normalas skara; har nog aldrig gått i specialklass för mindre begåvade eller något sådant, även om han uppenbarligen skulle behöva en och annan lektion i hyfs och god ton och lite undervisning om människors privata sfärer. Hur kan det ha undgått honom att jag inte är det minsta intresserad - förutom att hjälpa honom med hans biblioteksärenden?

Men som min goda vän, kollega och mentor på bibblan sa, som "offentligt fruntimmer" är man ständigt utsatt för sådana saker, ovälkomna närmanden och dumma kommentarer. Tänk om män, normala män, visste om hur man har det som kvinna. Att varje dag sedan elvaårsåldern utsättas för idioters klumpigheter och ibland också skändligheter. Ibland önskar jag att jag hade en elpistol och kunde ge de tanklösa idioterna en reprimand på plats. Snabbt och smidigt.

Incidenten med dårfinken ovan framstod i extra skarp kontrast till de, visserligen excentriska men aldrig idiotiska, gentlemän som Johan Hakelius skriver om i Döda vita män, som jag nu läst sista sidan ur. Excentrikerna håller stilen; de vet vad stil är. Det är en av de bästa, roligaste, mest välskrivna och allmänbildande böcker jag läst, därför hamnar den utan tvekan på min good reads-lista här till höger. Den som gillar Storbritannien och det anglosaxiska kommer att finna stor njutning i denna bok. Den perfekta julklappen, skulle jag vilja påstå. Åtminstone om ni vill ge mig något...

Förtätat och svartsynt

Som vanligt är Jerker Virdborg en mästare på att skapa stämning: tryckande, klaustrofobisk, ödesmättad, skrämmande och så fruktansvärt obehaglig. Jag älskade den förtätade atmosfär han skrev fram i Mannen från Trinisla, även om jag tyckte att både stämning och story sprack i slutet. När det gäller Kall feber kan jag inte uttala mig om slutet på storyn, för jag lämnade sju sidor olästa igår kväll; jag somnade helt enkelt ifrån boken (och det inte på grund av boken utan beroende på utmattning).

Miljön är en värld i miniformat, avstängd från resten av verkligheten. En forskarstad där det finns allt man kan behöva. Hur omvärlden ser ut har man som läsare ingen aning om, därför faller ens känsla av att huvudpersonen Karin borde reagera starkare på konstigheterna på stället platt. Är det en framtid, samtid eller en parallell verklighet? En intensivt dystopisk stämning råder i alla fall och den medicinska forskningen drivs framåt på grund av ekonomisk vinning, inte för att man vill hjälpa människor som är sjuka. Folk är kyliga och distanserade och kliver över lik för att få framgång och ära. Karin är inte någon godhjärtad och sympatisk hjältinna man identifierar sig med, tvärtom. Hon är en del av hela systemet, av det onda och maktlystet omänskliga, och det är en hård tillvaro för läsaren.

Kall feber är briljant. Jag har bara en enda invändning. Virdborg använder konsekvent "dom", både i subjekts- och objektsform. Det är en styggelse och jag fattar inte varför han gör så.

Välvårdat språk ger bättre hälsa

"Vårdar vi vårt språk kommer det att vårda oss tillbaka".
Jessika Gedin, Spanarna 23 oktober -09.

Lyssna igen på P1:s hemsida om du missade programmet ifråga.